Igår gav sig jag och min man ut på cykeltur, vi hade hört om en igenväxt sjö en bit från oss. Där har jag hört att tranorna ska vara på besök ibland och med kameran i cykelkorgen bar det iväg.
Nja, det blev ju inte riktigt som jag tänkt, det var otillgängligt och som den ovana ”bush”-människa jag är så var jag förstås inte riktigt rätt klädd, efter 5 minuters promenad var mina gymnastikskor plaskblöta och något intresse att vada fram i meter hög vass infann sig inte. Så vi vände tillbaka för att cykla hem.
Nej, några tranor såg jag inte skymten av men på långt håll såg jag en stenskvätta, korpar och annat ”oidentifierbart”. Klockan hade blivit kväll och dimman lade sig över fälten och den nedgående solen bröt fram bakom några mörka moln, det var vackert och jag tog i alla fall en bild även om det bara var med mobilen.
På vägen hem mötte vi en kvinna som bodde där långt ut i ”ingenstans” , vi pratades vid en stund och det var ett trevligt möte, hon var vacker, verkade klok, hade varma ögon och ett smittsamt leende. Jag hoppas jag stöter ihop med henne igen någon mer gång.
Efter regnet